Illasinnat brev från grannen med rasistiska toner

Nu känner jag mig verkligen som en invandrare. Grannen här har slagit till med ett brev, nej två faktiskt, ett till mig (Mrs Sweden) och ett till franske Alain (som här då följaktligen kallas Mr France). Brevet är inte trevligt. Det börjar med att gången mellan min trädgård och grannens vingliga staket inte är fin och städad (och det är den inte. Det skapades jordhögar på kanten i den när grannen byggde vingelstaketet, och de har jag totalt ignorerat. Tyckte inte de var mina. Dock är det bara jag och Alain som behöver gå där. All annan trafik kan man ifrågasätta, om de inte ska till oss). Men åter till grannen - gången ska vara ren, slår grannen fast. Hon eldar sedan upp tonen genom att ifrågasätta hur man kan låta barnen leka i dessa högar (är det verkligen HÖGAR? är det inte mer en KANT?), och här återger jag slutklämmen:

"We live in the nice, clean and good quarter of Alkmaar. Should you prefer to live in a slum, please do so. When you like to live as at home, please do so, but stay there. You are a guest in my country, in my town, so be polite and proper!"

Holländarna lyckas alltså med konststycket att vara STOLTA över detta land av ingen plats, kvalitet på mat i affärerna som får tårarna att komma (hittills inte köpt någon påse potatis som inte varit grön t ex, om den finns alls, ofta är maten slut kl 6 på kvällen), ingen plats alls (nämnde jag det?), folk överallt, osannolika köer på vägarna där man krypa fram i 15 km/h efter en cyklist för att de byggt dem för smala, där man som grädde på moset riskerar att dränkas av havet eftersom man faktiskt är UNDER det. Speciellt stolt är tydligen kvinnan över de fina kvarteren i Bergermeer, som är de mest undermåligt byggda budgethus jag sett i något västerländskt land.

Tack och lov att jag inte flytt från något krig i mitt hemland och är tvungen att stanna.

Skickar med en liten detalj ur det budgetbyggda holländska staketet där långa skruvar sticker ut i slumgången.

Påskliljor och snart frukost ute

Idag gick jag och en svensk kollega ned till stranden, ca 10 min från jobbet. Det var varmt, jag fick ta av mig jackan, fullt med folk naturligtvis, restaurangen som är någon slags barackhistoria som lyfts bort på hösten hade återkommit... trevligt. Man kan gå ned och äta lunch och titta på havet, och har man tur blåser det bara litegrann. Migueel, min spanska kollega, berättade att han varit nere på stranden med sin fru i helgen och det hade blåst så mycket att man inte kunde prata. Men det slapp ju jag, för då var ju jag i Sverige.

Igår var jag antagligen på toppen av hela min karriär, för eftersom alla höjdare hade påskledigt så var jag Head of Únit för en dag. Lyckligtvis hände ingenting, jag behövde inte svara på några frågor eller konfronteras med konstiga inköpsordrar som jag inte kände till.

Tråkigt nog ger sig inte förkylningen, jag snorar och hostar helt hysteriskt. Som vanligt när man har en krämpa så duggar teorierna tätt. Anna W säger att det beror på kusten, min kroppskonstitution är från inlandet och det tar tid att vänja sig, lyder hennes analys. Enligt Chris McG är jag slutkörd och behöver vila, Maria tror att det beror på en obalans som är första tecknet på klimakteriets start och jag borde med fördel besöka hennes endokrinolog i Bryssel, och Lisbeth brukar föreslå något nytt från hälsokostbutiken.

Tack vare att allergisk kompis kommer imorgon så har jag dammsugit, torkat alla golv (ja inte de med heltäckningsmatta) och tvättat soffan. Hoppas hon uppskattar det.

Sjuk, igen

Jag skulle egentligen ha lämnat Örebro idag i min lilla nyreparerade Mitsubishi, men jag har varit sjuk i 3-4 dagar och idag var det riktigt illa... snoret och förkylningen har liksom flyttat sig nedåt in i bröstet. Nu bestämde jag mig för att stanna en dag till, i sängen, och har skickat instruktioner till kattvakten att lämna katterna hemma med mycket mat.

Funderar på varför jag blir sjuk hela tiden, detta kom som ett brev på posten efter att jag tog en löprunda ned mot Rävgången, alltid. Den här gången var det inte lederna som svullnade som sist, utan nu en gammal hederlig förkylning. Men immunförsvaret verkar vara nere för räkning på något vis. Jag tror det är att jag vill hem. Sådana här dagar hemma känns det inte det minsta lockande att åka tillbaka.

Men, nästa vecka när jag och Mitsubishin tagit oss tillbaka, blir det barnledigt, och besök från Sverige. Det har varit lite dåligt med besök annars, när jag tar upp det flackar folk med blicken och börjar prata om tulpaner. Men nu hörni finns det ingen ursäkt för nu är tulpanerna framme!!