Idag gick jag och en svensk kollega ned till stranden, ca 10 min från jobbet. Det var varmt, jag fick ta av mig jackan, fullt med folk naturligtvis, restaurangen som är någon slags barackhistoria som lyfts bort på hösten hade återkommit... trevligt. Man kan gå ned och äta lunch och titta på havet, och har man tur blåser det bara litegrann. Migueel, min spanska kollega, berättade att han varit nere på stranden med sin fru i helgen och det hade blåst så mycket att man inte kunde prata. Men det slapp ju jag, för då var ju jag i Sverige.
Igår var jag antagligen på toppen av hela min karriär, för eftersom alla höjdare hade påskledigt så var jag Head of Únit för en dag. Lyckligtvis hände ingenting, jag behövde inte svara på några frågor eller konfronteras med konstiga inköpsordrar som jag inte kände till.
Tråkigt nog ger sig inte förkylningen, jag snorar och hostar helt hysteriskt. Som vanligt när man har en krämpa så duggar teorierna tätt. Anna W säger att det beror på kusten, min kroppskonstitution är från inlandet och det tar tid att vänja sig, lyder hennes analys. Enligt Chris McG är jag slutkörd och behöver vila, Maria tror att det beror på en obalans som är första tecknet på klimakteriets start och jag borde med fördel besöka hennes endokrinolog i Bryssel, och Lisbeth brukar föreslå något nytt från hälsokostbutiken.
Tack vare att allergisk kompis kommer imorgon så har jag dammsugit, torkat alla golv (ja inte de med heltäckningsmatta) och tvättat soffan. Hoppas hon uppskattar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar