Jag, Oskar och katterna är vakna. Min 14-åriga dotter blev så rädd efter halva "The Others" i torsdags så hon sover i min säng, och det gör hon fortfarande.
Jag känner mig energisk och funderar på att gå ut och springa, vilket jag inte vågat efter ryggskottet. Men om jag gör lite yoga först, så ryggen är mjuk, och bara springer en kort bit, och stannar om det gör ont?? Å andra sidan har jag ju ALDRIG varit förnuftig nog att stanna när jag springer pga "det inte känns bra"... allt enligt logiken "det känns väl ofta inte bra, vad spelar det för roll?" Tyvärr också förklaringen på mycket annat i livet där man förvånat tittar tillbaka och undrar varför man t ex jobbade på FFV i Arboga i så många år när man VET att man hatade i princip varje minut. Ryggskott är ju bara ETT trist symptom på en felaktig livsinställning...
Igår hade vi intervjuer med 2 kandidater igen för att kunna förnya Hugo's kontrakt, han är inhyrd från SERCO och minst 2 kandidater måste det finnas. SERCO hade ingen annan kandidat på lager, så de skickade på oss Steve, som redan är inhyrd hos oss, så det hela var extremt mycket en charad. Men oavsett det fåniga så pratade vi lite annat också, vilket alltid får mig förundrad över hur lite koll min chef har över vad folk gör och vad som pågår. Han VILL inte bli mer inblandad, han har sina områden har är intresserad av och struntar i annat. Alla i vår grupp gör säkert så gott de kan, men helt utan styrning. Inom kommissionen har man en annan syn på chefer än inom svenska IT-företag, chefsegenskaper anses inte nödvändigt (eller så utgår man kallt från att alla har dem, vilket inte är fallet), folk tillsätts inte utifrån kompetens för sin post utan för att de passerat en competition som ger dem tillträde till den nivån och den lönen, och de ser det mer som ett steg i karriären.
Min granne är matematiker, men försöker nu passera en kompetition och få jobb som översättare inom EU, eftersom hennes treårskontrakt med fet lön snart är slut och då har hon inget jobb. Folk har liv som flyttfåglar där de flyttar efter pengarna, några år i ett land och sedan ett annat...och jag är en trist och trygg svensk som litar på svenska staten, inte inser pengars betydelse och planerar att kasta in handduken här för att kunna sitta i trädgården i Rynninge igen. Men, å andra sidan, då kanske det finns hopp att jag stannar när jag springer också, om det nu gör ont...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar